Hoppas ni har passat på och spegla er så mycket som möjligt i min kunskapsglans och absorberat så mycket nyvunnen vishet som möjligt. Det är nämligen över. Det är slut. Jag vet, jag vet, er vardag är otänkbar utan mina superba blogginlägg. Mina lärdomsorienterade skrifter som generöst visas för hela omvärlden. Folk brukar beskriva de som en aggressiv atombomb som slår ner i gemene mans vardag i en explosion av lycka, kärlek och ömma smekningar på rätta ställen och fullkomligt eleverar en till vanligheten beige vardag som nu istället förgylls av kloka ord och intressanta teser. Jag håller med om den liknelsen. Men om ni ändå känner ett sorts hålrum i ert inre och eventuellt en längtan till döden, så gör inte det. Tänk så här: ni har klarat er utan mina blogginlägg i hela era liv, och nu har jag bara skrivit dem i två veckor – så det är ingen riksolycka. Ni får helt enkelt söka kunskap, levnadsetik och optimala livsinställningar på andra håll och kanter och igenom andra kanaler.
Här om dagen så satt jag och hade en av mina ”känn medlidande för mina läsare och mitt eget medvetande kommer bli större-stunder” som jag har ibland. När plötsligt en person kom fram och sa: ”tänk vilken tur alla dina läsare har haft, att få en intensivkurs om livet på två veckor istället för att gå ut i det stora blå och upptäcka det själv”. Då sa jag: ”nej, det är inte vad et handlar om, allas livsöden ser olika ut och alla har en unik livssituation. Du kan inte låta någon annan ge dig alla svaren, för det finns inget rätt!” Du måste själv ut, bli skitig, göra fel och hitta din egen väg till självförverkligande. Och kom ihåg – it ain’t how hard you hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done.
Tills vidare – tja då!
/Michael. W
