Efter att jag givit upp hoppet om att få loss den bult som håller insatsen till ljuddämparen på plats (skrapat bort huvudet på bulten mot asfalten vid nedlägg åt höger), tog Jon vid.
Med hjälp av bågfil, hammare, huggmejsel, svetstång o ett par vansinnesutbrott löste han problemet. "Större än att få barn" sa han när den lossnade (kanske han inte sa ordagrannt, men bilden säger väl allt), föll ner på knä o grät en skvätt med ljuddämparinsatsen höjd mot skyn.
Nu spårar det ganska snabbt ur. Eftersom vi nu med gemensamma krafter lyckats lossa på en skruv, känner vi att "the sky is the limit". Berusade av framgången o med nyvunnet självförtroende, bestämmer vi oss, helt befriade från impulskontroll, att köpa en gammal Harley som står i Göteborg. Den är komplett förutom tank, men i delar. Vi får köpa den för 50", i ordning får vi lätt 90" för den. Vad kan gå fel? Jon är så till sig i trasorna att jag måste hindra honom från att säga upp sig från jobbet för att kunna ägna sig åt hojbygge på heltid. "Hur svårt kan det vara"?
Lilla frugan lät inte överentusiastisk, himlade med ögonen, suckade o sa ngt i stil med att jag aldrig lär mig, när jag presenterade snilleblixten. Jon sa till sin bättre hälft att han skulle köpa en bil (tänk vad glad hon ska bli när det blir en bättre o dyrare bil han köper för vinstpengarna från hojen). Vågade inte dra en rövare för Cici, hon är som Robert DeNiro i "Släkten är värst", levande lögndetektor.
