Igår ringde en kär gammal vän till mig, Isabella Elektra DeSalareff. Vi
pratade en stund och efteråt gick jag i gymmet, skruvade o tänkte på hur
mkt. kul vi haft ihop, alla år vi var gladiatorer.
Isabella är en tjej m mkt humor och humör o väldigt lätt att locka till
skratt.
Kommer ihåg en gång, vi var på väg till eller från event i småland o
satt i min bil. Isabellas telefon ringde o hon lät seriös på rösten när
hon pratade så när vi kom in i en stor rondell körde jag ett varv extra.
Isabella tittade lite irriterat på mig o fortsatte prata, så jag drog
ett varv till o nu fick jag en förvånad blick. Sedan ökade jag farten o
fullständigt centrifugerade henne några varv, hon vrålade rätt ut av
skratt o stackaren i andra änden av luren fattade ingenting. Ju mer hon
försökte skärpa sig o låta seriös desto värre skrattade hon o fick inte
fram ett ord som förklaring till den hon försökte prata med, tårarna
sprutade. Han eller hon måste trott att Isabella blev styckmördad.
En annan gång stog vi på ett lastbilsflak, som utgjorde scen, bakom en
stor skärm o väntade på att presenteras för alla kommunens ungar. Kim
"Zeke" var med, han levde sig in i rollen som elak något helt otroligt.
Vi andra gick bara ut o körde vår grej men han ladde länge innan o
verkligen blev Zeke. Vi betraktade honom fascinerat medans han väntade
på att presenteras. Han stod på tå med ryggen tryckt mot skärmen,
andades djupt o tittade elakt under lugg omkring sig samtidigt som han
grimasherade, morrade o visade tänderna (han hade dessutom förlångt sina
hörntänder till huggtänder). Han skulle verkligen skrämma skiten ur
publiken.
När han presenterades hoppade han ut på scenen med ett avgrundsvrål o
slant omkull, i split, på det regnfuktiga lastbilsflaket, publiken
jublade o vi andra låg dubbelvikta i skrattkramp. Resten av schowen var
helt förstörd av fniss, från både publik o oss, hur farliga vi än
försökte vara.
Apropå Zeke, R.I.P. så kommer jag ibland, i olika situationer, att tänka
på honom o saknar honom otroligt mkt. Det trodde jag ALDRIG att jag
någonsin skulle göra efter att vi spelat in första säsongen av
Gladiatorerna ihop, avskydde honom av hela mitt hjärta. Han var en pest,
jobbig som fan, komplicerade min tillvara o lät mig aldrig vara i fred.
Skulle hela tiden hävda sig o jag var hans måltavla. Vid ett tillfälle
brast det för mig, ville bara slå honom, men vår tränare, Ali, gick emellan.
Alla hade inte problem m Zeke, Atlas o han hade en fin relation där Roger, Atlas, fungerade lite som en pappa. En gång blandade Zeke ris i Izors vatten, när Niklas, Izor, kände att det var klumpar i vattnet kräktes han. Då var även han irriterad, även om de kom bra överens annars.
Efter att första programserien sänts fick jag o Kim en förfrågan om ett
jobb på midsommarafton i Dalarna, tror jag det var. Hade stor ångest
över att behöva fira midsommar med Kim, men dels fick våra respektive
följa med o dels behövde jag pengarna. Dessutom var det lite smickrande
att få det första gladiatoreventet, ever.
Vi åkte dit o där lärde jag känna den riktige Kim, en undebart snäll o
omtänksam kille. Ensam med honom var han helt förändrad, vi hade riktigt
trevligt o blev vänner. När vi sedan spelade in fler program var han
ibland jobbig igen, men då kunde jag snacka med honom om det blev för
mycket. Han var intresserad av kampsport o Athleticfitness, jag hade
boxats i landslaget o vunnit Athleticfitness SM 5 ggr i rad, han var
bara kontaktsökande.
Kim blev senare ihop med Linda, Indra, R.I.P. Vid ett tillfälle, under
inspelningen av 4e säsongen i Växjö, hade dom ett stort gräl. Linda
frågade mig om jag kunde prata med Kim o jag frågade varför? -"För att
han säger att du är hans bästa vän". Snacka om att vår relation
förändrades genom åren.
Vilken nostalgitripp ett telefonsamtal kan sätta igång.
