…… måste backa bandet lite, tillbaka till den tid då jag var 15år.
Det var sommarlov…. mellan åttan och nian. Jag var ute en kväll nere vid ”korvkiosken” hemma i byn. Där stod han, han som skulle förändra mitt liv och även mina närmaste. Jag blev blixt förälskad. Han var så snygg. Han såg mig han med, vi började hänga tillsammans och blev ett par. Jag hängde upp mitt liv på hans och gjorde allt som låg i min makt för att vara honom till lags. Han var 3 år äldre än mig. Jag var så kär…. Efter ett par månader så började h-vetet. Han började slå, oftast när han hade druckit. Han kunde få för sig konstiga saker utan anledning. Det kunde vara någon som retat honom och då var det jag som fick känna av det. Självförtroendet trycktes ner, jag blev en rädd liten tjej. Men ville samtidigt inte visa det i skolan. Där var jag kaxig och utåt agerande. Jag hade där inga hämningar, vågade vara uppkäftig mot lärare och skolkamrater. Men så fort ”HAN” kom i närheten blev jag som en liten ”mus”. Han hotade med att slå ihjäl mig och förstöra mina föräldrars hem om jag skulle lämna honom. När jag försökte lämna honom så hotade och jagade han både mig och min bror. Han förstörde så mycket………. Detta fortsatte, min föräldrar försökte hjälpa mig så gott de kunde, bland alla mina lögner, lögner som jag tog till för att skydda mig själv. Jag visste hela tiden att mina föräldrar aldrig skulle svika mig, därav kunde jag ljuga för dem för de skulle inte slå mig eller på något annat sätt göra mig illa. Efter c:a 2 år orkade jag inte längre, jag gjorde en polisanmälan, flydde till Göteborg och var borta en vecka. Mina föräldrar var då jätte oroliga. Jag skickade dem ett brev och berättade hela historien om vad jag varit med om de senaste 2 åren. Polisanmälan lades ner på brist av bevis, ”läkarintyget” kom bort….svenska rättsväsendet har man inte mycket övers för. Han lämnade mig trots allt ifred efter ett tag. Självförtroendet var så lågt, jag vägde då runt 40 kg, var tunn och smal… hans mål hade varit att jag skulle väg 35 kg, det var hans ideal.
Jag flyttade hemifrån när jag hade fyllt 17 år och jobbade. När jag var 18 träffade jag en kille igen som också visade sig vara sjuk, psykiskt sjuk… men den historien orkar jag inte ta nu….
När jag var 17-18 och började med styrketräning, blev jag sedd på gymmet. Kom fram en kille, ”Hasse” han och hans tjej höll på med styrkelyft. Han kom fram till mig och sa… vad stark du är. -öhh jag tänkte jag.. såg han det?? Han frågade om jag ville börja träna med dem och tävla för Stockholms polisens tjejlag. – Nja, inte jag heller, jag har ingen chans sa jag. Men sagt och gjort, träningsläger annordnades, träningen tog form och jag blev starkare och starkare. Trivdes på gymmet bland alla goda och glada killar och tjejer. Fick mycket pepp och glada tillrop. Självförtroendet började vända….:-) Jag gjorde några tävlingar då 20 år gammal och med bra resultat.
Knäböj 127,5 kg, Marklyft 132,5 kg, bänkpress 55 kg ( tror jag, kommer inte ihåg bänk så mycket) Ben och rygg var favoriter.
Livet hade vänt
Några år senare träffade jag han som skulle bli far till mina barn. Vi fick två fantastiska barn. Men där första förlossningen var ett trauma + 30kg (läs 94 kg på vågen) skrevs jag in på förlossningen den 26 september 1999.. 28 timmar med 4 minuter mellan värkarna kom han guldklimpen med ett akut kejsarsnitt. Med ett snitt från naveln och neråt fick sig min mage en törn åter igen……
Fortsättning följer………
