Utlämnande….. men sanning!
Min första son var född, med ett akut kejsarsnitt. Efter en massa infektioner i snittet och mjölkstockningar så forsatte livet sin ila gång. Två år senare kom nästa guldklimp, denna gång med ett planerat snitt. Även denna gång vägde jag in mig på förlossningen med 30 kg plus på vågen och den visade dryga 94 kg. Ärret på magen gick från naveln och neråt. Såg ut som om jag hade en rumpa på magen. Detta ärr gjorde ont inom mig (fåfängan), trots att det kommit mest vackra jag har. Dubbel bottnad känsla. Jag sa då att en vacker dag ska jag fixa till ”rumpan på magen” innan jag blir 40år ska den vara borta sa jag.
Våren 2007 separerade jag och min man. Vi skildes som goda vänner och har en fantastisk vänskap. Jag har träffat en ny man som är mannen i mitt liv. Mitt X har också träffat en fantastisk kvinna som jag bara avgudar. ”BIG HAPPY FAMILY”
Hösten 2007 kom den dag som skulle förändra min kropp radikalt. Jag hade då tränat hårt och gått ner mycket i vikt. Vägde då 64 kg, den matchvikt som jag nu också vill ligga på ;-). Jag hade bestämt mig för att göra en bukplastik, jag kollade runt en massa på olika kliniker, bokade rådgivning. Första mötet var med Magnus Hober på Improvakirurgcenter. En fantastisk människa. Han lyssnade och förstod direkt mitt dilemma, han visade vad han kunde åstadkomma och gav förslag till proportionella förändringar som han kunde göra med mig. Han har en gedigen kunskap om detta och har ett estetiskt tänkande som jag fastnade för. Vi fann varandras förtroende och bokade datum. Den 26 oktober 2007 var dagen D.
Den 26 oktober:
Jag vaknade hemma på morgonen, duschade med en speciell tvål som man ska tvätta sig med inför operation. Jag åkte in, fick skjuts av Ronny (min stöttepelare) som var kvar en stund på kliniken innan jag skulle in till operation. Jag rakade mig, talade med narkosläkaren Peter (en rolig spellevink som fick mig lugn). Magnus ritade på mig hur han skulle skära (såg ut som en streckgubbe) till sist blev jag in smetad med någon gulbrun smörja ;-). Sen fick jag något lugnande. Somnade och sov sött som en lite ”sessa”. 6 timmar senare vaknar jag ur min ”skönhetssömn” hahaha…skönhet… ja det var det ju i ordets rätta bemärkelse, vaknade och frågade hur det hade gått. Allt hade gått super. Jag hade fått bort min mage, 1,5 kg överflödig hud och 1 kg fett hade han tagits bort. Jag hade blivit uppskuren runt om. Jag bara log, tårarna rann och jag var lycklig. Magen var borta. Efter en stund kom Ronny upp och hälsade på. Jag somnade och vakande om vartannat, lite påverkad av morfinet. Fick sätta på mig en gördel som såg till att jag inte svullna. Hade fyra dränageslangar med påsar hängande från höfterna som fylldes med blodfylld vätska. Jag låg kvar på kliniken över natten, dagen efter när jag blev hämtad av Ronny var jag pigg och allert. Magnus var lite förvånad att jag var så pigg, men jag levde nog på lyckoruset att jag hade blivit av med magen. Sen var jag ”nykär” i Ronny, livet lekte. På vägen hem stannade i Kista för att gå på apoteket för att hämta ut lite smärtstillande. Med 4 dränageslangar hängande från höfterna som jag fint packat ner i en ICA påse, så gick jag genom Kista C, det var kanske inte det bästa jag har gjort men, jag är stark och har hög smärttröskel. Jag mådde så bra!!! Gick dock på värktabletter, men inte riktigt så ofta och mycket som Magnus hade föreskrivit
Efter en vecka togs dränageslangarna bort och några stygn. Jag tejpade mitt ärr dagligen i 6 månader. Efter en vecka var jag även åter tillbaka på jobbet stark, nykär och med hög smärttröskel gjorde att jag så snabbt kunde vara tillbaka. Jag är stark, jag gjorde saker som Magnus sa att jag inte kunde göra på ett bra tag. Men jag kunde, jag är inte av den ”klena” typen. Jag bara gör det som jag vill och som måste. Jag är inte den som känner efter. Har ju varit med om värre saker
Jag hade gördel på mig dygnet runt i 3 veckor och på dagtid ytterligare 3 veckor efter det. Tog av mig den när jag skulle duscha. Det var ett litet hål så att jag kunde göra mina toalett behov på ett enkelt sätt. Jag började efter en vecka gå lättare promenader (jag hade ju hund på den tiden, och han skulle ju ut flera gånger varje dag). Efter ytterligare 6 veckor började jag träna normalt, dock tog det lång tid att träna magen ordentligt. Mina magmuskler var lagda på plats och ihop sydda så jag hade ingen kraft. Tog tid att hitta musklerna.
Efter ett tag började kroppen få den form som jag eftersökt. Jag har funnit musklerna och träningen börjar ta form. Men för att krångla till det lite till så passade jag att göra nästa operation 2008, ville då fixade till ärret och fettsugningen på magen som hade blivit ojämnt. Nu är jag nästa nöjd. Efter några veckors konvalisens så började jag träna igen och gick på alla möjliga pass… men jag kände att jag fick sämre och sämre kondis.
Började hösten 2011 med ren styrketräning, och målet att ställa upp på luciapokalen 2012 sattes upp. Träffade Andreas som skulle bli min PT och hjälpa mig nå målet. Då kom bakslaget, december 2011 hjärtklaffsfel. F-N men varför??? Okej, optimisten målet får jag skjuta på till 2013, fåfängan lever kvar och jag ger mig inte. Nu ska jag genomföra ytterligare en operation och då är det inte en ”skönhetsoperation” nä, nu är det en hjärtklaffsoperation. Ytterligare ett ärr på kroppen. Det tär på min fåfänga men, men… jag får leva och jag älskar att leva livet.
Men som en vän sa, det ska synas att man levt och det gör det garanterat på mig. Våga vinn!!
Fåfängan lever, och jag är den sista som ger upp…
