Det är precis så som jag känner mig. Vill så mycket men orkar inget. Vågar inte heller orka, rädd för att det ska bli fel. Fel som inte kan repareras eller kommer att bli allvarligare utgångar på. Tristess, uttråkad och ledsen. Jag vill ha roligt, jag vill kunna dansa, träna och resa. Just nu kan jag inte göra något av det. Andra pratar om sin träning, sina resor, sina framtidsplaner, jag tänker bara på dagen. Fångar just denna dag, men hur? Jo med samma tankar, samma känsla som igår och som i förr går. Jag tänker bara på mitt hjärta. Vad händer? när händer det? jag vet ju knappt något.
Idag hoppas jag på mer svar, jag ska idag läggas in över natten för att genomgå ordentlig undersökning. Jag hoppas att jag kommer att få ett operationsdatum. Avskyr att leva i ovisshet, som min vän Åsa sa,”Sussi du klarar inte väntan, men rehabiliteringen är du stark i” Och det stämmer så väl, ( tyckter inte om att vänta på tomten, då klättrar jag på väggarna). Jag måste få veta, jag måste få känna att jag gör framsteg. Återigen lever i tristess.
Idag skjutsar min goa pappa mig till sjukhuset, det är med spänning och förtvivlan som jag åker dit. -undra vad dem hittar, undra vad dem kommer fram till, hittar dem nya saker som måste åtgärdas innan operation. Ja den som lever få se…;-)
Om jag får använda dator ikväll på sjukan kommer jag att skriva vad som har hänt och vad de har för planer.
Ha en underbar dag, jag finns på mobilen om ni vill få min tid att gå.
KRAM på Er!
