Jag är en 40 årig ensamstående tvåbarnsmor med två underbara söner på 12 och 14 år. Vi bor i ett litet hus i Bålsta med våran katt Simba.
Jag har alltid varit en aktiv person och började träna när jag var 7 år, då jag började med friidrott och ridning. Det höll jag på med till jag var runt 15, då killar och kompisar blev en viktigare del i mitt liv. Vid 18 års ålder började jag styrketräna och kom in på styrkelyft och tävlade i det ett tag fram till 25 års ålder då jag träffade mina barns pappa.
Blev snabbt gravid och födde mina söner med två års mellanrum. Vid varje graviditet gick jag upp 30 kg och blev väl egentligen aldrig av med de sista 10 kg.
2006 slängde jag mina cigaretter som varit en god trotjänare i 23 år efter att min äldsta son sa till mig. Jag började då gå ut och gå 1-1,5 timme per dag, tänkte efter vad jag stoppade i munnen. Hösten 2006 köpte jag Satskort och började träna flera gånger i veckan box, pump och cross.
Hösten 2007 hade jag gått ner de sista 10 kg. Hade då även separerat från barnens far som i dag är en av de bästa vänner jag har.
Jag bestämde mig då att genomgå en bukplastik och ta bort all överflödig hud. Efter den operationen och när jag var återställd (3 månader) tog jag tag i träningen igen och fortsatte med box, cross etc.
Sen kom ett riktigt bakslag, våren 2011. Jag fick som svimningsattacker i samband med uppvärmning. Jag trodde då att jag åkt på konditionsastma. Men istället för att uppsöka läkare så lade jag om träningen och slutade med den typ av hård konditionspass. Började då åter ta tag i styrketräning och fick höra att min kusin skulle ställa upp på Luciapokalen hösten 2011. Men vad kul tänkte jag, det vill jag också göra (fåfäng som man är) men då 2012. Började träna inför det och köpte PT timmar etc. Gick in helhjärtat i detta och gav allt. Men när jag var ner på Luciapokalen 2011 och tittade på min kusin så hände det som inte fick hända. Jag sprang 300 meter och rasade i hop precis innanför dörrarna på mässan. Jag svimmade av ordentligt. När jag vaknade till liv fortsatte jag min resa mot Congresshallen där tävlingarna gick av stapeln.
Väl hemma gick jag till läkaren och då uppdagades det att jag inte hade konditionsastma utan jag hade en aortaklaff som var totalt obefintlig i stort sett. Detta innebar operation. Innan operation skedde så var det massor av undersökningar, provtagningar som skulle göras. Men efter 5 månaders väntan, dödsångest och orolighet så kom operationsdagen. Den 23/4-2012 bröt de upp bröstkorgen och bytte ut min aortaklaff.
Idag lite mer en ett år senare står jag här och har målet fortfarande i sikte, LUCIAPOKALEN 2013 ett år senare än tänkt, men nu ska jag dit.
Mina vänner, bekanta, läsare och ni andra som har röstat på mig och tror på mig, det är ni som givit mig chansen att kunna gå in för detta helhjärtat igen och jag är ER så tacksam att jag fått denna chans.
TACK åter igen och kärlek till ER alla!!
