Ja vad ska man säga….. dessa känslor som åker berg o dalbana inom en. De som inte har varit på hård diet vet inte hur jobbigt detta kan vara. Men är det värt allt slit. Såklart att det är det :-D, på alla sätt.
Det är en resa som man gör då man verkligen får lära känna sig själv. En underbar resa som gör en än ödmjukare till livet och de omkring en.
Ena stunden kan man vara i ett lyckorus och i nästa så kan man falla i gråt för att man tappade en penna i golvet. Känslor, ja dessa känslor som man inte kan styra över.
Men det är samtidigt härligt att få känna. Jag lär mig massor om mig själv, lär mig massor om hur vart mina styrkor och svagheter är.
Jag fångar dagen och vill göra varenda dag till den bästa.
Idag läste jag om Kenny, Strävan om hur han finner sin motivation och inspiration han som själv är en sådan inspirationskälla. Han måste ju också finna driv och inspiration någonstans ifrån. Jag läste ett inlägg om hans ”nära döden” upplevelse, han väg tillbaka och vägra dö. Precis där var jag för 1½ år sen. Nära döden, men jag vägrade jag med. Jag var livrädd, men lovade mig själv att bli en ännu bättre och starkare människa. Det har jag blivit och jag jobbar för det varje dag.
Men idag gjorde Kennys blogg mig än mer uppmärksam och glad över att jag är vid livet och att jag också är starkare än vad jag var för 1½ år sedan, och då menar jag inte starkare muskulärt utan faktiskt mentalt. Trots mina dippar under dieten så är det ändå normalt att dippa. Men jag klarar dem dipparna bättre nu än vad jag skulle gjort förut om jag känner mig själv rätt.
Vill tacka idag hedra och tacka Kenny för allt du ger. Om jag bara kunde ge dig hälften tillbaka av det du själv ger. <3
Dagen kom att bli en riktigt bra dag. Åkte till Sats Danderyd och tränade, körde armar och mage. Skulle träffa Camilla där för posering (trodde jag ja)…hahaha, men det var inte i Danderyd vill skulle ses utan i Täby. hahaha…
en liten ådra
Camilla hade sett på Sats incheckning att jag i Danderyd… diethjärna eller så pratar vi om varandra.. men,men inget att gråta över, lösningsbenägna som vi är så träffades vi hemma hos Camilla istället. Vi fick då även mat i magen innan poseringen kunde börja.
Äntligen börjar jag hitta latsen, även om det är en bit kvar
Lite smygtitt
När jag sen kom hem var nästa roliga på spel… Nya body tidningen hade kommit.
I tidningen var det bilder från studiofotograferingen under SM, så fina bilder
Tack Seth, du är ju grym
November numret av Body
Längtar massor till i morgon… men mer om det kommer i ett senare inlägg.
Kram och kärlek
Sussi
