Coaching, träning, livet

Igår jobbade jag som vanligt.
På kvällen hade bokad tid för att träffa min coach/mentor för personlig utveckling och fortsätta den utbildning som jag går hos honom.
Jag är nu utbildad coach för att hjälpa andra att hitta sin självkänsla. Jag jobbar aktivt med min personliga utveckling.

Jag vill med min erfarenhet och kunskap, hjälpa alla som söker sig själv, vill stärka sin egna självkänsla och finna ro i sitt inre. Processen handlar om att våga umgås med dig själv och låta murar och spärrar släppa. Att våga vara dig själv och leva det liv som du själv vill. Jag vill hjälpa dig komma över de hinder som finns som göra att du inte når dig själv.

Jag vill gärna lära dig möjligheter att ta dig igenom livets svåra stunder, till att älska dig själv och tro på dig själv som den underbara människa som du föddes att vara.

Är ni intresserade att läsa mer om det så följ denna länk.

Igår blev ingen vilodag, trots att jag hade planerat så. Jag var så fylld med energi när jag kom hem från Lennart så jag åt lite lutfisk och sparris innan jag åkte ner till gymmet. Ett axel/magpass fick jag till. Kändes riktigt skönt.

Jag tänkte att jag tar min aktiva vila idag istället. Ställde klockan på ringning 05.00 för att hinna ta en PW innan jobbet. Men när klockan ringde ville inte kroppen röra sig. Klockan ringde igen 05.15, samma känsla, benen kunde inte röra sig utanför täcket, kroppen ville inte upp. Jag ställde om klockan till 05.45 och lyssnade på kroppen. Jag tänkte att jag får ta den träningen ikväll. Men nu har kvällen kommit. Klockan sprungit iväg då jag har haft massa att göra, städning, planering, plugga mm. mm.
Jag får acceptera en hel vilodag. Även om jag känner i hela kroppen att det är fel, men jag vet också att det är bra med återhämtning.
I morgon blir det BEN med Perra igen. Oj OJ OJ.. det kommer bli tufft. Jag vet att han är laddad att få mig utanför komfortzonen. Haha. han lyckas nästa.. jag blir så J-vla envis och stålsätter mig när han skriker på mig. Jag kan inte misslyckas, jag kan inte lägga mig ner, jag måste bara klara det. Ibland skriker och peppar han mig så jag tror att tårarna ska komma. Men det är så bra när han gör det, jag går då in i mig själv och bara kör. Pannben, fokus mellan ögonen och så bara kör jag, finns inga hinder, Perra går framför och rensar vägen och jag bara kör. Jag är som en maskin och jag älskar den känslan, älskar när jag bara kliver på, jag bara kör. Efter ett sådant pass så är man helt slut , helt tom på energi men fylld med endorfiner och lyckorus. Finns faktiskt inget som kan få en att känna så, eller jo kanske., nej inte det heller. Denna känsla efter ett så tufft benpass är absolut det bästa som finns. Det gör ont, det vibrerar och benen kan inte bära en. Underbar känsla

Lite galen är jag… men jag längtar till i morgon

Just ja, nu kom jag på en sak. Perra ska få en lite försenad julklapp från mig. Jag har ju sagt att jag har vikt noja. Ett av mina stora misstag jag gjorde straxt innan Luciapokalen förra året var att jag gick och köpte en våg. Denna våg har nu kommit och blivit min ovän. Eftersom jag nu väger mig flera gånger om dagen och min anorektiker hjärna har slagit in så har jag nu slagit in vågen i ett paket som Perra. Han har lovat att "passa" den åt mig tills min hjärna funkar som den ska när det gäller vikt noja.
HAHAHA med andra ord kommer den att åka i soporna.

Hejdå vågen 😉

Nu är det dags för kvällsmål
Casin och Cashewnötter MUMS

Sov gott mina vänner, i morgon kommer mina <3 <3 så underbart och så som jag längtar.

Kram och kärlek

Sussi