Sitter här på min uteplats, precis hemkommen från gymmet. Ungdomarna sover fortfarande trots att klockan är 10.30. Själv sov jag aldrig längre än 9.00 när jag var tonåring, har väl aldrig haft stort sömnbehov heller.
Jag känner sådan tacksamhet och glädje till livet. Livet går upp och ner och jag har mina downperioder jag med även om de inte varar så länge. Det kan handla om timmar bara, jag avskyr verkligen att vara i negativa spiraler. Jag gör allt för att vända allt till det positiva.
Men åter till min glädje och tacksamhet till livet.
Jag lever, jag andas, jag har de finaste killarna man kan tänka sig. MINA BARN
