Det är något som jag funderar på. Hur kan tiden gått så fort.
För 15 år sen vaknade jag runt 4.00 på morgonen den 26 september och hade 4-6 minuter mellan värkarna. Jag ringde till BB och de sa att jag skulle packa i hop och komma in. Jag gick och duschade, bredde smörgåsar och gjorde varm choklad till min dåvarande man. När allt var klart gick jag och väckte honom och vi åkte in till BB. Väl inne på BB så skulle jag vägas in. Men hallå… gissa vad jag vägde?? 94 pannor vägde jag. Mot mina idag 62,7 Stor som ett hus med en mage som stack rakt ut. Kommer lägga ut bild på det sen.. hahaha.
Vi var i alla fall på BB och värkarna blev kraftigare och kraftigare. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon smärtlindring. Det är för veklingar… haha.. men med 4 minuter mellan värkarna i sammanlagt 28 timmar kan jag säga att jag var rätt slut. Jag hann ta både lustgas och få epidural. Men när det hade gått närmar 28 timmar så gick det inte längre. Värdena blev sämre för min lilla gosse och han måste ut. Jag hade inte öppnat mig mer än 6 cm så det gick inte att föda. Det blev kritiskt och akut kejsarsnitt var ett faktum.
Upp till operation och godnatt… där somnade jag. En stund senare vaknade jag och min lilla gosse var född. En stor klump på 4550g och 52 cm lång. Snittad och lite skakad fick jag honom i min famn. Massa händer som skulle få honom till bröstet.. hej å hå..vad jobbigt. Försvinn med Era händer, tänkte jag… men för slut och orkeslös för att orka säga något. Men med ett ständigt leende på läpparna satt jag där med min förstfödde i famnen, tårarna rann och jag var nog världens lyckligaste. En välskapt liten krabat som var rund och god. Glömde tid o rum, där var han min fina fina pojke. Så efterlängtad och så älskad.
Han föddes den 27 september 06.23 vår guldklimp.
Nu fyller han 15 år, tiden har gått så fort. Kan inte riktigt förstå att han redan blir 15 år, vart tog tiden vägen??
Fördelen med äldre barn är att de klarar att ta hand om sig själva på ett sätt men samtidigt så är det massa annat man ska oroa sig över också. Nu behöver jag inte oroa mig så mycket än känner jag, de är båda mina barn väldigt ansvarsfulla, mogna och fina.
Men det är en dubbelbottnad känsla när de blir äldre, skönt att se de som egna ansvarsfulla individer samtidigt som jag saknar mina små bebisar. Den tiden när man kunde ha dem i famnen och sitta och mysa med. Lite svårt att få en 15 åring att sitta i mammas knä och mysa. Känns väl inte helt ok. Men vi har en härlig relation, där det inte bara är mor och son utan kompisar, vänner och team.
Jag älskar er mina underbara ungar, mina fina barn. Ni är mitt allt, ni är dem som förgyller mina dagar och mitt liv. Den glädje och kärlek jag känner för ER är obeskrivlig. Det är härligt att se Er växa upp, även om jag skulle vilja stoppa tiden i mellan åt för att få ha Er hos mig längre. Önskar ER båda allt gott och det bästa på livets väg.
