”Ge mig en kvart om dagen”. Ett uttryck som torde vara en av Sveriges mest kända reklamslogans.
Följande artikel är återpublicerad från BODY Magazine 4/1985 (B&K Sports Magazine).
Arne Tammer blev föregångare för ett helt nytt tänkande; hälsa på postorder. I början av 40-talet började Arne Tammer att pränta ned sin mångåriga erfarenheter av fysisk träning. Det var början till en bok, ”Min väg till styrka” (1943).
Idén om att starta en brevkurs fick han av en vän. Idén Arne anammade och skulle bli rikskändis på under de närmaste 25 åren. 400 000 brevkurser och 35 år senare bor Arne i Skärholmen strax utanför Stockholm.
Att träffa honom är en upplevelse. En människa med ett friskare utseende får man leta efter. Han utstrålar energi och livsglädje. Receptet? Han ger sig själv två kvartar om dagen! Minst en halvtimma om dagen ägnas åt motion. Sex dagar i veckan.
Vände sig till ”vanliga”
1973 syntes den sista ”ge mig en kvart om dagen”-annonsen i pressen. Trots detta är det fortfarande massor av människor som på ett eller annat sätt hör av sig för att komplettera sina gamla kurser, eller beställa nya.
Tammer är ett inarbetat namn som varenda kotte känner till. Han förekommer ju till och med i sångtexter (Uggla; ”Stark som Arne Tammer”).
Hur många ungdomar har en aning om vem som åsyftas? Att så många fortfarande hör av sig beror på att Tammer vände sig till vanliga människor. Alla kunde ta efter hans principer utan att på något sätt vara atletiska eller fanatiker. Tammer hittade en motionsform som alla kunde ta till sig; styrketräning hemma. Utan redskap och med återkommande vägledning i form av korrespondensbrev var tredje vecka.
Köparen gick helt enkelt till posten och löste ut kursbrevet. Totalt blev det så småningom 13 kursbrev.
Grundidén
– Jag är trött på journalister och andra som bara vill veta hur rik jag blev på försäljningen av kurser, menar Tammer.
– Ingen skriver om min grundidé. Varför jag satsade på detta. Det viktiga för mig har alltid varit att hjälpa människor. Inte att tjäna pengar på dem.
Att man mår bra av träning är vi nog alla överens om, men varför? Just denna fråga är kanske inte så enkel att besvara; förutom att man rappt kan kommentera – kroppen behöver träning för att fungera bra.
Men Tammer har försökt tänka ett steg längre i sin filosofi. Han tycker att en pusselbit fattas i resonemanget. Pusselbiten mellan vetskap och vetenskap.
– Läkare är sällan idrottsmän. De har inga fysiska erfarenheter av regelbunden styrketräning under många år, menar Tammer. Jag anser att kroppens organ utgör ett oerhört finstämt samspel där just muskelträning är oumbärlig för att få dem att fungera till 100 %.
Tammer menar att muskelarbetet utgör massage på nervbanorna. Denna stimulans omvandlas till energi, som genom nervsystemet lagras i hjärnan.
– Det är just därför man kan känna sig så klar i hjärnan och välmående efter träningen, säger han säkert. Man kan jämföra med att ladda batterier. Jag själv måste ladda med energi från styrketräning ungefär varannan dag för att fungera perfekt. Gör jag inte det börjar det ofelbart klia i kroppen.
Sämst i allt
Tammers livshistoria omspänner 60 år som aktiv idrottsman. Han är född i Stockholm 1913. Intresset för styrketräning fick han efter en svår sjukdomsperiod vid unga år. Han insjuknade i mässlingen. Örat blev samtidigt inflammerat, han fick lunginflammation och till råga på allt bältros!
Efter en längre sjukhusvistelse var han så svag, att han knappt kunde ta sig fram för egen maskin.
– Jag kunde snart börja krypa i sjukhusets park. Jag skämdes. Då jag mötte någon tog jag mig snabbt upp på någon parkbänk eller gömde mig i en buske för att inte visa hur hjälplös jag var.
Under en sommar som liten drabbades Arne samtidigt av mässlingen, öroninflammation, lunginflammation och bältros. Här med farmor Gerdo runt 1920.
Tillbaka i skolan upptäckte kamraterna hur svag han blivit. Tammer var den som sist blev vald till fotbollslaget, stafetten eller något annat som hade med idrott att göra.
– Jag var sämst i allt. Jag blev deppig och håglös. Kände att jag bara måste göra något åt det hela.
Lösningen kom av sig själv. Vid 12 års ålder flyttade hela familjen Tammer till Ålsten. Här fanns ett gäng grabbar som hade ett enda stort intresse: idrott. Snart var Arne med i gänget.
– Vi tränade allt möjligt och arrangerade massor av tävlingar. Vi höll till vid Solvisbadet på somrarna där vi hade tävlingar i 60 meter löpning, längdhopp, både fram och baklänges. Dykning och en massa andra aktiviteter.
Vid 14 års ålder blev Arne med i Äppelvikens friidrottsklubb. Han hade ökat sina resultat markant och fick deltaga i både DM och SM i stafetten. Som bäst blev det 11,8 på 100 meter.
Första skivstången
– Jag hade utvecklats till en hyfsad idrottskille. Men jag ville bli bättre. Jag började med gymnastik i KFUM och tränade skidhopp vid Fiskartorpet. Jag hade den förhoppningen att med mer allsidig träning skulle mina friidrottsresultat öka. Men jag kom inte längre i ledningen. Det var som förgjort.
– Men så hände något revolutionerande i mitt liv.
– I kvarteret var det en byggmästare som hade en snickeriverkstad. I ett hörn fanns en stor kulformad järnbit. Vi grabbar började tävla om vem som kunde pressa den flest gånger. Första gången orkade jag 5 pressar. Nästa gång vi tävlade blev det ett par gånger till. För att gången därpå bli ytterligare en repetition.
– Nu gick det upp ett ljus för mig. Om det går att öka i styrka i armen och axeln på det här sättet borde det fungera på hela kroppen? Jag berättade för byggmästaren om mina tankar och han erbjöd sig att tillverka en skivstång att träna med.
– Nu tillverkades den första skivstången jag någonsin sett av två kopparlock fyllda av smält skrot, samt en 22 millimeter tjock fjäderstålstång som var 120 cm lång.
Överträning
– Nu började jag hårdträna. Jag visste ju inte hur man skulle göra, men det fungerade ganska bra ändå. Jag tog helt enkelt gymnastikrörelser och gjorde dessa med skivstången. Vintern kom och jag tränade mer och mer.
– Hemma på vinden satte jag fast gummiexpandrar i väggen som jag tränade på om morgnarna. Vinden var varmast under morgontimmarna. På kvällarna däremot höll jag till i källaren, som kvällstid var husets varmaste ställe, och tränade med min stång.
– Jag körde som en galning. Och fick lära mig vad överträning var. Jag var helt slut efter en tid och beslutade mig för att vila 10 dagar. Gissa om jag blev förvånad då jag upptäckte att jag blivit mycket starkare efter denna period!
– Sakta började mer genomtänkta träningsprinciper växa fram. Jag vilade vissa dagar och började träna med uppdelning i set och repetitioner. Efterhand som jag blev starkare hängde jag på vad som fanns i viktväg på skivstången. Skrot eller strykjärn. Det gjorde detsamma.
Viktig upptäckt
– Efter att ha tränat hårt en hel vinter var det dags att testa friidrotten igen. Nu fick jag lön för mödan. Jag gjorde 11 blankt på 100 meter och satte nytt personligt rekord i längdhopp med 7,24 m. Jag hade bevisat för mig själv och andra att styrketräningen gjort nytta. Detta var en oerhört viktig upptäckt för mig.
Vid 23 års ålder slutade Tammer med friidrott för att satsa på frigymnastik i stället. Syftet var att lära sig muskelkontroll.
Han anslöt sig till ett gäng på söder i Stockholm som kallade sig Vikingatruppen. Man höll till i de tomma bassängerna på Eriksdalsbadet. På den tiden fanns det åtta stycken. Alltid var det någon som var fri från vatten.
Här tränade man att gå på händer, slå frivolter och tablå-gymnastik. Det sistnämnda innebar att olika ”människopyramider” bildades. Olika gäng skapades där man var allt från 2- till 5-mannatablåer.
– En av grabbarna var Malte Rellos. Malte har gym i Stockholm numer. Det är där jag tränar. Han var en av många grabbar som blev professionell artist inom cirkusen.
Vegetarian
Tammer är vegetarian sedan barnsben. Hela familjen levde efter vegetariska regler.
– Men i dag kan jag äta en köttbit ibland. Det skadar inte.
1936 startade Arne ”Tammer-institutet” i Helsingborg. Men kriget 1939 satte käppar i hjulet för verksamheten. Arne sadlade om och satsade på officersskolan i Uppsala. En dag då kompaniet var förlagt till Årsta inträffade något som skulle komma att betyda mycket för den fortsatta utvecklingen i hans karriär.
– Vi skulle träna handgemäng, dvs försvar med blotta händerna mot fiende. Ett befäl ville ha fram en frivillig som skulle anfalla honom. Någon skrek mitt namn och jag blev framkallad. Till historien hör att jag under lång tid tränar ju-jitsu med en mycket duktig österrikare på Stockholms Frisksportklubb, som på den tiden var belägen på Mäster Samuelsgatan.
– Jag kastade befälet i backen, och han blev rasande. Men jag fann ingen anledning att inte göra motstånd. Bataljonschefen såg hela händelsen och frågade efteråt om jag ville bli idrottsofficer! Och det ville jag förstås.
– Det var ett perfekt arbete. Men 1946 var det dags att bege sig tillbaka till Stockholm. Jag hade hunnit skaffa mig två döttrar och fru under denna period. Jag ville tillbaka till storstaden.
Ge mig en kvart om dagen
Tillbaka till den kungliga hufvudstaden alltså. Det var nu idén med fysisk träning på postorder föddes. Arne skrev en komplett korrespondenskurs för träning med skivstång. Efter några år skrevs den om till att bli den berömda ”ge mig en kvart om dagen”.
En bra slogan. Men egentligen innebar det hela att träna 45 minuter cirka tre gånger per vecka. Utslaget på veckans sju dagar blev det ungefär en kvart var dag. En idé som skulle komma att marknadsföras ända fram till 1973.
– Många människor känner sig alltför ospänstiga och osäkra för att uppsökta ett träningsgym. De var de jag nu nådde. En viktig målgrupp. Det var ju just dessa människor som behövde hjälp!
– Snart började breven från eleverna strömma in. Människor berättade att de blivit av med allt från ryggskott till kärlkramp. Verksamheten växte och jag annonserade allt mer.
Facit i efterhand visar att cirka 50–60 % av eleverna fullföljde kursen. Ett gott betyg. 1973 skickades den sista kursen ut. En epok var över. Nästan. Telefonen hemma hos Tammer och hans brevbärare kan intyga att Tammer fortfarande är ett begrepp.
Hur många sjukbesök han besparat svenska skattebetalare är en omöjlig fråga att besvara. Men att det är många, skvallrar en försäljning av 400 000 kursbrev om.
Tammer i dag
Vid 72 års ålder tränar Arne bodybuilding tre dagar per vecka. Han går upp 04.00 (!) varje morgon, äter sin frukost, läser morgontidningen och beger sig till gymmet.
I kvinnligt sällskap. Han tränar för närvarande tre damer som bett om hans hjälp. De andra träningsdagarna tränar han sitt eget gymnastikprogram (som han visade delar ur i svensk TV för en tid sedan i Café 18).
Minst en dag i veckan ger han sig ut i motionsspåret. Hur orkar han egentligen?
– Jag skulle inte orka att sluta träna. Jag behöver min uppladdning med träning för att fungera bra, säger Arne.
Man måste tro honom då de pigga ögonen lyser av energi. Vad gäller de moderna bodybuildingsporten följer Arne med vad som händer och sker. Han är glad över utvecklingen, men ser samtidigt vissa överdrifter i sporten han inte gillar.
– Anabola steroider är ett fördärv. Här förstör unga friska idrottsmän sin naturliga balans i kroppen. Det fina samspelet mellan de inre organen jag talat om förstörs förr eller senare. Bland annat rubbas de hormonproducerande körtlarna. Idrottsmännen mår inte lika bra då de blir äldre som de skulle gjort med enbart sund kost och hård träning.
– Hela grundidén med bodybuilding som hälsofrämjare försvinner.
– Själva tävlingsmomentet har jag förståelse för. Man måste ha en utmaning. Men risken att självfixeringen går för långt finns alltid där. Speciellt då även kemiska preparat används för att bli bättre.
– Jag känner killar som blivit labila idrottsvrak av allt för mycket steroider. Utsätt dig inte för risken att hamna i samma sits. Försök att tänka framåt!
Svensk friidrott behöver hjälp!
Som gammal friidrottare är Arne säker på en sak. Svensk friidrott skulle inte behöva vara så långt efter i den internationella konkurrensen med rätt styrketräningsmetoder.
– I dag tränas allt mer styrketräning, vilket är positivt. Men de flesta tränar fel. Det är inte bara att träna med skivstång och hantlar. Det gäller också att göra det både systematiskt och rätt. En satsning på att utbilda ledare i uppbyggnadsträningens ädla konst skulle vara på sin plats.
Kanske har Arne Tammer rätt. Han har ju trots allt sysslat med ämnet i hela sitt liv. Ingen i Sverige – om ens hela världen – har varit i kontakt med så många människor som han i fråga om fysisk träning. Och de problem som kan uppstå.
Under sin period som säljare av korrespondenskurser var det ett halvtidsjobb att besvara brev från undrande elever. Arne Tammer gav hela svenska folket en vitaminkick som hette duga. Medicinen hette muskelträning.
En medicin han idag regelbundet tilldelar sig själv. Minst två kvartar om dagen. Den fungerar – Arne har inte varit sjuk på 40 år! 72 år gammal. Kan någon tvivla på den mannen?
BODY Magazine: Kraftsportprofilen Arne Tammer, 89, död
Ove Rytter: ”Arne Tammer var för mig, och många andra, en stor inspirationskälla. Vid våra många träffar under åren hade han alltid något nytt, klokt att säga. Hans visionära pionjärarbere inom styrketräningen med sina kurser ”Ge mig en kvart om dagen”, är svårt att värdemäta.
Tack Arne för allt du gjorde. Jag kommer aldrig att glömma din välknutna slips, din genomträngande och kloka blick, samt logiska resonemang i hälsofrågor. Och jag ska försöka att vidareförmedla dina kloka tankar så länge jag står på benen.”
Sundsvalls Tidning: Trim i Tammers anda
En kvart om dagen är inte nog för att tävla i fitness, här snackar vi även poseringspass och diet. Men tävlandet är inte målet, utan vägen, hävdar Anders Graneheim, som i år arrangerar femte träningslägret iArne Tammers anda.
– Få har gjort så mycket för svensk folkhälsa som Arne, han borde få mer cred, tycker Anders Graneheim, som sitter på herrgårdstrappan med Gabriella Tammer. Och jo, hon får ofta frågor om hon är släkt med legendaren.
Svenska Frisksportförbundet berättar om sin tidigaste historia:
Dåtidens frisksportrörelse var inte så mycket större än dagens, men man fick betydligt mer uppmärksamhet i samhället.
Dels såldes de olika frisksporttidningarna till allmänheten på gator och torg, dels uppmärksammades den nya rörelsen med helsidesartiklar i de stora dagstidningarna. Flera av den tidens mest kända idrotts- och tidningsprofiler var aktiva tillskyndare av frisksporten, som boxningspromotorn Edvin Ahlqvist och Idrottsbladets Torsten Tegner.
Man hade en förbundstränare som reste runt i landet och instruerade, den förste var Arne Tammer som senare blev rikskändis med sin devis ”ge mig en kvart om dagen och jag skall ge dig en starkare kropp”. Det gjordes till och med en frisksportfilm som visades på biograferna!
Dagens Nyheters reporter besökte honom 1993 inför en bemärkelsedag:
Inför 80-årsdagen har han tre önskningar för det snälla svenska folkets fromma:
– Ett bra träningsprogram på TV, som är ett outnyttjat medium. Inte något som hon med knipet för det hinner ingen med, utan något lite lugnare till trevlig musik.
– Sedan vill jag se ett hälsodepartement med en egen hälsominister.
– Så borde vi satsa mer på gymnastik, idrott och lek i skolan. Skolminister Ask har fel när hon vill ta bort det mesta, eftersom en god fysik grundläggs i unga år. Vi kommer att få ett bakslag längre fram som kommer att ge stora kostnader.
Hemmets Journal, vår systertidning på förlaget, har i en specialutgåva kallad Svenska Öden & Äventyr berättat mer om Arne, som var ett kraftpaket ända fram till slutet:
Det fanns en tid när man ansåg att bara idrottsmän och knäppgökar sysslande med kroppsbyggande. Muskulös var lika med tom i bollen. Men Arne Tammer ägnade hela sitt liv, fram till sin död 2002, åt att övertyga svenska folket om nödvändigheten av träning och ett sunt liv.
Mot slutet av sitt liv bodde han i Skärholmen utanför Stockholm. Han tränade fortfarande regelbundet, promenerade och såg träningsmöjligheter överallt. Han undvek till exempel oftast hissen och gick de sju trapporna upp till lägenheten.
Fyllda åttio var han en bredaxlad man med fast handslag, klar blå blick och ett friskt, vitt leende. Han var fortfarande aktiv med att hjälpa människor med träningsprogram, massage och goda råd, med att hålla föredrag och seminarier och att svara på brev och frågor om träning.
Träningen var in i det sista en bergfast rutin, eller en ritual för Arne Tammer. Redan vid halv sjutiden på morgonen var han inne i Stockholm och tränade på Rellos gym. ”Efteråt tycker jag att jag svävar ovanför gatan”, sa han i en intervju. Enligt Arne Tammer finns ungdomens källa. I träningslokalen.
Aftonbladets Christina Barbäck Karlgren fick ett samtal med Arne 1998 då han fyllde 85:
Tränar du fortfarande en kvart om dagen?
– Nej, det gör jag inte.
Jag förstår…
– Nej, jag tränar TRE kvart om dagen med skivstång och hantlar, ibland gör jag uppmjukningsgymnastik.
Känns det aldrig jobbigt?
– Absolut inte, jag brukar säga att man ska träna tills man dör, men man ska inte träna så ATT man dör. Jag säger samma sak till dig.
Ja, jo, det kan behövas.
– Själv är jag fullt sysselsatt, jag åker runt och pratar kroppskultur på idrotts- och pensionärsföreningar och då säger jag det här. Tränar man så mår både kropp och själ bra. Och man blir en sund, snäll och trevlig människa.
